Thoughts 2.0
Det kändes som om jag var fånge i en fruktansvärd mardröm, en sådan där man måste springa tills lungorna sprängs men ändå inte kan röra sig tillräckligt fort. Mina ben verkade röra sig allt långsammare medan jag kämpade mig fram i den oberörda folkmassan, men et höga klocktornets visare saktade inte farten. Skoningslöst och likgiltigt rörde de sig obevekligt mot slutet - slutet på allt.
Men det här var ingen dröm, och till skillnad från mardrömmen sprang jag inte för mitt liv - jag sprang för något oändligt mycket värdefullare. Mitt eget liv betydde välidgt lite för mig idag.
Hon hade sagt att risken var stor at vi båda skulle dör här, eftersom bara jag var fri att springa över det soliga, fullpackade torget.
Och jag kunde inte springa tillräckligt fort.
Klockorna ringde igen, och solen gassade från himlens absoluta mittpunkt.
Kommentarer
Trackback
